Redan då Emma skrev den här önskerubriken visste jag att jag skulle ha ångest och skjuta upp ämnet, ja jag visste till och med att jag kanske aldrig skulle skriva inlägget.

Men nu sitter jag här med några skrynkliga anteckningar som jag klottrade ner på jobbet för några veckor sedan.

Efter flera år av övning på att sluta analysera allt och alla så är det svårt att gräva fram och analysera varför jag jobbar med det jag gör. Från att ha en idé om att bli fotograf under högstadiet (utan erfarenhet, bara en dille efter att ha sett Models Inc), till att ta en kandidatexamen i ljud- och musikproduktion nio år senare är vägen rätt lång och drömmarna hinner bli många.

Egentligen gillar jag inte att använda drömmar som någonting jag vill göra, det känns mest som om jag har idéer, men det kan vi ta upp någon annan gång.

På gymnasiet fotade jag. Vi fick uppgifter som var tråkiga och stod timmar i mörkrummet för att komma ut därifrån med en bild som var bra nog för att ge ett G, och jag minns inte att jag var särskilt nöjd själv. Det var en långsam process och inte alls lika lekfullt som det varje människa kan göra i Photo shop idag. På ljudlektionerna var det en annan femma. Vi var en liten grupp och jag fick stöttning och beröm av läraren som jag saknade i de andra ämnena, och när vi fick börja sända närradio kände jag att jag hittade hem. Då bestämde jag mig för att söka till Kaggeholms folkhögskola och deras radioutbildning.

Jag kom in på Kaggeholm andra året jag sökte, på den journalistiska grundkursen som behövdes för att få söka vidare till radiolinjen. Radiolinjen lades ner och jag hamnade på en annan folkhögskola som inte gav mig så mycket mer än Frida och drömmar om att någon gång jobba på Sveriges Radio. Jag är visserligen nöjd med mycket jag gjorde i skolan de två terminerna, men det finns så mycket skit från det året som jag nog gärna sluppit. Jag sökte mig vidare och mitt under antagningsintervjun till DI (idag Stockholms dramatiska högskola) insåg jag att det var teknik jag ville jobba med.

Och teknik blev det. Efter tre år i Falun, en försenad C-uppsats och en himla massa ångest fick jag mitt första jobb på Astrid Lindgrens Värld i april 2009. Ett bananskal rakt in i teaterbranchen.

Visst har jag tankar och funderingar om framtiden, men jag tar steg för steg, jobb för jobb, och passar på att utvecklas så mycket som möjligt på vägen. Just nu trivs jag bra med teater, men kan mycket väl tänka mig att jobba med annat så småningom. Men jag gör som Mads Mikkelsen sa i Svenska Dagbladet en gång:

”Planerar man sin karriär går allt fel.
Att ta emot vad man tycker om, däremot, skapar just en karriär.”

 

Jag känner mig fortfarande rätt ny på jobbet, lite osäker och inte helt avslappnad med arbetskamraterna. Vi har precis kommit tillbaka efter att ha ätit och det är en kvart kvar till publiken kommer in, jag gör mitt utrop, snubblar lite på orden och får skämtsamma pikar av kollegorna. Jag ler blygt och försöker skaka av mig vreden jag bygger upp mot mig själv. ”Varför gör jag aldrig någonting rätt?! Grrr..” Laddar om och tittar på manuset. Jag vet att nu kan jag inte göra fel mer, då skulle jag vara tvungen att sjunka genom jorden. Allt måste klaffa, jag måste klara det, annars kommer pinsamheten vara oändlig.

Blipp, blopp, brrr, blipp, piiip, blopp, pling, blipp… Den enerverande musiken går igång, publiken strömmar in och vi kör igång. Publiken skrattar och jag bläddrar framåt i manuset, kikar på en sida längre fram och inser att helvetesscenen börjar snart. Den där jag skjuter iväg motrepliker till skådespelarna genom att trycka på min gröna knapp. Den hemska nervositeten över att allt ska gå åt skogen blir starkare. Tänk om, tänk om det blir, tänk om hela skiten sprängs bara för mig! Samma känsla som inför uppkörningen och stoppljuset i  Bollnäs, samma känsla som att starta i backe.

Jag förbannar mig själv över att jag försöker vänja armhålorna vid en ny aluminiumfri deodorant precis just nu, och medan svetten som rinner längs kroppen skapar stora CD-skivor under armarna så tar jag några andetag och skakar av mig. Det. Går. Bra. Andas ut. GO!

Det går oftast bra och nervositet hör till, men kan göra mig galen och svettig och ger många gånger självförtroendet en spark åt fel riktning. Känslan efteråt däremot; obeskrivlig.