Robbie Williams sjunger ”I’m not scared of dying, I just don’t want to” och det har länge varit en textrad jag har stått bakom, men den senaste tiden har jag börjat tvivla. Jag börjar bli livrädd. Livrädd för att döden ska drabba mig själv eller någon nära utan att jag är beredd.

Under sommaren fick två kollegor hastiga dödsbesked under arbetstid och dessa händelser har nog påverkat mig mer än jag trott. Jag funderar ofta på hur jag skulle reagera och ibland hoppar jag till när telefonen ringer och får för mig att något hemskt har hänt.

Jag brukar fundera på hur jag skulle få reda på om någon bekant som man inte har så bra kontakt med skulle dö. Gamla klasskompisar, kollegor eller någon man hejade på på en fest. Ibland ser man det i tidningen, ibland ringer en kompis och talar om och ibland får man veta bara för att man leker detektiv.

Sedan Facebook gjorde intrång i mitt liv så har jag emellanåt funderat på att försöka leta upp ett ex till mig, säga hej och kolla hur livet är. Någon gång har jag sökt utan resultat och ibland har det bara stannat vid en tanke. Här om kvällen använde jag Goolge och fick reda på att han omkommit i en arbetsplatsolycka för några år sedan och efter sig lämnade han flickvän och en nyfödd son.

Livet alltså, det är så skört och även om vi inte haft någon som helst kontakt sedan skolavslutningen 1999 så kan jag inte sluta tänka på honom nu. På samma sätt som jag fortfarande tänker på Emil då och då. Jag tänker inte så mycket, bara mest ett ”Varför?” eller ett ”Så orättvist”.

Men döden kommer ju förr eller senare för alla, så jag antar att jag måste vänja mig vid tanken, tanken på att olyckor händer och att sjukdomar dödar och att livet ibland bara tar slut ändå.

Tills vidare; Ta hand om varandra!