Jag hade tänkt skriva om det förra veckan, innan jag åkte, men det blev inte av. Och nu är jag trött av både jetlag och en massa intryck så nu blir det ingen vidare beskrivning heller. Mer än att jag befinner mig på Hawaii de tre kommande månaderna. Ön heter Oahu och staden vi bor i är Wahiawa. Jag mår bra och det känns bra än så länge, förutom att min engelska gör mig lite galen. Gråter en del så här i början (mest i går kväll), men det är det fler som gör och det gör ingenting. Försöker skriva något vettigare snart!

I min Facebook-feed sprids en hel del artiklar och statusar om kriget i Gaza, de flesta är emot Israel och jag är så dåligt insatt att jag inte orkar med mer. Och dessutom kan jag inte förstå hur man kan ställa sig på ena sidan och heja på i ett krig, och det var så skönt att hitta den här texten i flödet:

”Ingen har rätt vid krig – alla har fel. Det finns inga lyckade krig, och vi behöver skapa opinion kring att krig alltid är fel, snarare än att ta parti för den ena eller andra sidan.”
Läs hela texten här.

Ibland får jag för mig att jag är en sanntänkerska, ja inte sanndrömmare för det är snarare tankar som slår in än drömmar. Det är inte en déjà vu-känsla jag får, utan något jag tänkt, befarat eller hoppats på som sedan inträffar.

Vissa hej kommer lägligare än andra.

Jag brukar tycka att jag är rätt fyndig, rolig och odryg på sociala medier, ja det vore väl konstigt annars, men nu, mitt i natten, när jag scrollar genom mitt eget Instagramflöde så slår bomben ner; jag är ju värsta tråkmånsen och alla måste hata mig.

Sover på saken.

Det var längesedan jag hade en sådan här längtan att få spola tillbaka tiden, eller för all del framåt.

Jag har funderat på det här med kärleksbrev ett tag. Gamla kärleksbrev, skrivna, gömda och upphittade många år senare, flera genarationer senare. Tidskapslar och tidsdokument.

Om hunda år finns inget kvar. Ettor och nollor lösenordsskyddade med minst en siffra och en stor bokstav.

Om hundra år finns inget av dig och mig kvar.

En gång var det nyköpta brödet mögligt när jag kom hem från mataffären, dagen efter fick jag en ny påse.
En gång fick jag klåda av en deodorant jag testat, jag blev erbjuden en annan av företaget som gjort den.
En gång skrev jag ett brev till kungen, det blev läst och ett svar kom med Posten.

När jag är missnöjd och irriterad försöker jag säga till, berätta för den ansvarige. Jag känner mig ofta som en surkärring, skämms lite för att jag klagar. Men det känns alltid bra efteråt, när jag fått upplysa om att jag känner mig missnöjd och vill ha en förklaring, eller bara önskar mig få veta hur de tänkt (stackars SL, men jag har så mycket tid över på tunnelbaneresorna).

Jag tänker att det är likadant med politik. För att demokratin ska fungera så måste våra folkvalda få höra vilka frågor vi vill lyfta och vad vi är missnöjda med (och för all del nöjda med). Från och med nu ska jag börja maila folk lite oftare när frågor dyker upp i huvudet, det är min rättighet och skyldighet som människa i ett demokratiskt land.

Jag får ställa banala frågor, viktiga frågor och det-finns-inga-dumma-frågor-frågor. Jag tänker sluta dra slutsatser utifrån artiklar, Facebook-statusar och kedjebrev.

Här med lovar jag att jag aldrig tänker sluta vara källkritisk och frågvis!

Imorgon kl 14.00 ska mitt jobb spela fotboll mot andra personers jobb. Rivaler mot varandra, mer rivaler nu än förut förmodligen, och jag ska vara med. Jag vill inte längre.