Mors lilla lathund, men inte just idag.

Jag är i städtagen. Eller ja, snarare packartagen. Jag har inte varit i Alfta i en vecka ens då jag redan längtar iväg. På ett sätt är det ganska skönt att bara vara här, men samtidigt händer det inte ett skit. Om dagarna är jag utan bil och tar mig på så vis inte så långt och dessutom jobbar de flesta människor så jag har ändå ingenstans att ta vägen. Så idag har jag tagit tag i att organiserat mina tillhörigheter lite och första Vimmerbyväskan är redan packad. Nu skulle jag lika gärna kunna fortsätta och packa allt och dra…

I sommar tänker jag strunta i att mina ben inte är i form, jag kommer ändå ha skitsnygga egentillverkade jeansshorts. HM kan slänga sina Boyfriendshorts i väggen! Ha!

”And the neighbours might complain as we head for bed again, ’cause in this room starts the new baby boom..”

I min närhet har jag ett par vänner som väntar barn, och hela tiden dyker nya överraskningar upp! Det är oerhört roligt, men jag blir ändå lika förvånad varje gång jag får beskedet. Vad är grejen?

Alltså, jag förstår varför man skaffar barn, jag vill också ha barn en dag, men varför just nu? Jag minns inte var jag hörde det, men det var något om att man skaffar barn i lågkonjukturer. Kanske är det ett sätt att visa att man klarar sig bra utan pengar. Ett sätt att visa att kärleken inte har något pris?

Borde det vara min tur snart då mina vänner skaffar barn nu? Är det dags för vår generation att bli småbarnsfamiljer nu? Nä, så länge Caroline och Tonny inte har några planer så ska jag försöka känna mig lugn…

”Du sa rädslan den går över, men den där oron stannar kvar..”

I natt skrev jag ett långt jobbigt sms och skickade iväg det i två kopior till Norge. Ska jag vara ärlig så grät jag när jag skrev det. Jag vill verkligen åka dit och hälsa på Clary, Elin och Jane, men det går inte just nu. Varken min ekonomi eller min hälsa tillåter det, och det är ju två rätt viktiga komponenter för att en resa ska bli nöjsam.

Igår såg jag tre älgar och då fylldes mitt hjärta av värme. De var så vackra och ståtliga där de stod i skogsbrynet. Idag såg jag kalvar som stapplade omkring på sina rangliga ben och jag fylldes med samma känsla. Ja, för värmen i hjärta är en form av känsla.

Tipp-ex bär omkring på loppor som biter mig, så han får vara utan min närhet för tillfället.

(Tydligen finns Gul & Blå på Söder i Stockholm kvar, så min källa hade fel, de har nog inte gått i konkurs)

Leverfläckar.

20 april så ska de här prickarna på min mage bort. De här tre +två till, en som sitter under BH-kanten och en på ryggen. Ja, så är det. En doktor ska få skära i mig, och jag gör det helt frivilligt. Hoppas bara att mina ärr blir fina, det är nog det jag är mest orolig för!

Kom kreativitet*, kom.

Jag satt nyss och tittade på kvällens avsnitt av Kobra på Svtplay. Det handlade om filmljud och ett reportage om svenskarna Paul Ottosson och Per Hallberg visades. De har vunnit två Oscarstatyetter var för deras arbete med ljudläggningar i filmerna Braveheart, The Bourne Ultimatum och The Hurt Locker. Sedan kommer ett reportage om Mary Ellen Mark (googla henne) som jobbat som ”bakom kulisserna-fotograf” i massor av år. När hennes bilder visas så sveper en våg av lust till att vara kreativ över mig. Jag måste komma på något att göra genast, för det känns som att jag slösat bort en hel dag!

*För er som inte visste så har jag stora svårigheter med att uttala detta ord.

Påsktorka.

Jag befinner mig fortfarande i Alfta och hinner därför inte blogga, eller ja, jag tar mig inte tid eftersom jag umgås med familjen och äter mest hela tiden. Har hunnit med lite Skype-samtal med tjejerna i Strömmen ett par gånger, därav bilden på Clary. Resan ska ju planeras om den ska kunna bli av. 15 april bär det av i alla fall.

Imorgon åker jag ner till Stockholm för en avslutande vecka innan jag ”flyttar” hem igen. Får se om det kanske blir några vettigare inlägg i veckan.