Det är sjukt svårt att slita sig ur sängen när finbesöket vägrar flytta på sig. Jag som har ett 3-årskalas att gå på!

Det är soligt och fint ute, husets ungar och deras föräldrar samlas på gräsmattan utanför och stör min lugna ro. Egentligen vill jag också gå ut och njuta av våren, vara så där glad och sprudlande som alla andra, men jag orkar inte och det får mig att önska att det vore spöregn ute. Det skulle liksom kännas mer okej då, att vara inne och ta reda på stöket, baka eller att ligga här i soffan och göra ingenting. För det är det jag vill, göra ingenting, men helst med sällskap. Det är nog där skon klämmer, att det känns mer tragiskt att stänga in sig en solig vårdag, ensam.

Nästa gång någon säger; Hagsätra, ja det är ju längst bort på gröna linjen.. med en suck ska jag svara; App app app, tänk på att tuben svänger och kör norrut igen efter vi vänt i Rågsved!!

Jag har en blogg, men skriver sällan i den. Är det någon som saknar den mer än jag?

Den här texten skrämde mig här om dagen, så mycket att jag var tvungen smsa den till både Hanna och brorsan och be dem förklara vad han ville för mig. För det första förstår jag knappt vad han skriver, den enda slutsatsen jag kan dra utifrån texten är han tycker det är synd om stockholmare för att de minsann också har det tufft och att de som väljer att bo någon annanstans får skylla sig själva för att de inte bor i Stockholm. För det andra, hur urbota dum får man vara? Detta valår skriver en av de största kvällstidningar på deras ledarsida att vissa delar i landet, förutom huvudstaden, inte räknas? Va?! Borde inte en kvällstidning vara mån om att försöka behålla sina läsare?

Den här texten får mig att gråta över att det blir så tydligt hur illa verkligheten är.

Vad gör jag i Stockholm när andra orter behöver mig lika mycket, om inte mer?!

Förra året firade jag med prinsesstubbe, men i år minns jag inte ens vad jag hade för mig den 22 januari. Jag vet i och för sig att det är den dagen på året då en hel hög facebookvänner fyller år, och att jag försökte variera mina gratulationer till kusinerna och mostern så mycket det bara gick, och att jag spelade in en sång till en vän mitt i natten. Vad jag gjorde resten av dagen är glömt, men så här i efterhand minns jag att jag inte firade att min egna lilla blogg fyllde år.

Hurra och grattis i efterskott, 8 år, bra jobbat!

Jag blir så trött på såna här artiklar. Klart det är bra att tidningar informerar att olyckor kan hända, men just när det är skrivet som att ”vi ringer till Aftonbladet och gråter ut” ger det mig rysningar.

– Man är orolig nog när man har ett så litet barn. Det sista man ska vara orolig för är elektroniken.

Och det här citatet? Det du BÖR vara orolig över i ditt hem är väl just elektroniken?!!

I två dagar har kroppen skrikit av trötthet, den vill liksom inte komma igång förrän långt in på eftermiddagen. Diskhögen väntar i köket och hela lägenheten är en enda kaos, varje måndag innebär sanering och det är en gåta hur det hinner bli lika stökigt varje vecka!

Skit, nu ringer telefonen, lika bra att kliva upp och ta tag i livet!

Jag tänker mig den som min alldeles egna personliga assistent. Den ska hjälpa mig i vardagen för att göra livet enklare. Vi börjar med att införa vardagliga vitaminbooster, två kilo apelsiner blev en liter juice och lär räcka ett par dagar. Nästa projekt är smoothies, det är ju så inne och hipt, så hit me med era bästa smiothierecept!

… ska det bli bättring här!