Hur jag än formulerar mig så blir allt bara skit. Blogginspirationen har försvunnit, trots att jag hela tiden hittar nya uppslag att skriva om. Som det här med att säga tack. Jag säger ofta(?) till mina vänner att jag är glad att de finns, tackar dom för att de står ut med mig helt enkelt. Men är det något man är skylldig som medmänniska att säga lite nu och då, och varför i såfall?

Allt är helt förvirrat i mitt huvud och jag är lite delad. Jag finns här för mina 24-7, men jag gör ju inte det bara för att de ska gå omkring och tacka mig, men däremot om jag blir ombedd att hjälpa någon med något, en tjänst alltså, kräver jag nästan ett "Tack för hjälpen", även om jag kommer klämma ur mig ett krystat "Det var så lite så, jag skulle ju ändå…" till svar. Får jag inte ett tack, blir jag grinig och tycker de jag hjälpt är otacksamma. Jag menar, hur svårt är det att bara säga det ordet, ringa, skicka ett sms, ja dagens teknik är oändlig.

(knyt ihop påsen, knyt ihop påsen Maria!)

Jag fungerar så här: I det ena fallet gör jag det av kärlek, i det andra gör jag en… Skit, jag kan inte avrunda. Jag gjorde ett försök, men misslyckades. Röv.

Avslutar så här istället: Det är försent för att tacka nu, så ni vet. Jag gjorde det där "skitjobbet" trots att jag inte hade lust, så ett tack hade känts lite bättre, faktiskt!