Väl inne på undersökningsrummet klädde jag av mig och visade mina fläckar. Någonstans där gick det fel i min hjärna. När doktorn sa ”Du har två alternativ, antingen tar vi bort dom nu och då får du inte sola på hela sommaren, eller så kommer du tillbaka i september” gav min säkerhet vika och ett osäkert ”Det blir svårt att undvika solen” snubblade ur min mun.
Varför kan jag inte någon gång i livet stå för min sak? Jag försöker leta ett ord som beskriver det, men det enda jag kommer på är ”dålig karaktär”. Är det så det heter, det där jag är?
Jag hade ju gått dit för att bli skuren i, ändå gick jag därifrån med prickar på magen!
Med gråten i halsen hann jag med ett besök på Apoteket och sen in på Ica, där satt Rebecka i kassan. Då svajade rösten och jag kunde se frågetecknen ovanför de andra kundernas huvuden. Jag bet ihop och trampade fort hem till Sofie och grät en skvätt. Ja, sån är jag. En sån som gråter när ett steg i livet känns som ett personligt nederlag. När min dåliga karaktär sviker min självsäkra sida och jag känner mig, känner mig osäkrast i världen..
Du tycker det! Thanks, trevligt att höra när jag nu tagit beslutet efter en massa vånda :P Beslutsångest som du berör har alltid vart en stor faktor i mitt liv också. Fast för mig var det värre förr. När jag var yngre var det skitjobbigt ibland.
Men det är å andra sidan ett rätt skönt beslut väl att ändå kunna sola i sommar? På hösten har du ju en massa tid att kurera snitten ändå :) Och nästa sommar är det inget att ta ställning till där alls!
Men hallå min lilla sötnöt! Jag hade gjort likadant. Du kommer ju antagligen bada i sommar och du kommer ju vilja sola! Du kommer ju ta bort dem i September och då kommer du ju slippa tänka på att du inte får sola! :)