Ända sedan 1 september har jag vetat om att den här dagen skulle komma, men ändå blev jag förvånad. Det måste vara ungefär som att gå gravid i nio månader sen så ploff så kommer det ut en unge. Samma sorts väntan, och samma sorts överraskningsmoment. Jag har har jobbat och förberett mig på att den ordinarie ljudteknikern ska komma tillbaka i drygt åtta månader, men så när hon dök upp i måndags kände jag mig ändå förvirrad och oförberedd. Men nu är det bara några timmar kvar innan jag lämnar in nycklar och säger hej då. Eller på återseende?