Jag minns känslan att få ta ut cykeln från ladan för första gången efter månader av vintervila. Jag minns hur vi på högstadiet satt på en bänk utanför matsalen och önskade oss solbränna i vårsolen. Jag minns hur jag tänkte ”nu behövs ingen jacka mer” när jag gick hem från konfan en gång. Och alla de gånger mamma visat att musöronen kikat fram på björken i fårhagen. 

Våren på förr. 

Om 20 år kommer de minnena finnas kvar, medan årets vårtecken dränks i stress, jobb och lathet. Jag är rädd för att jag slutat skapa minnen och slutat uppskatta det som återkommer.