^”21Gud skapade de stora havsdjuren och alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. ²²Gud välsignade dem och sade: ‘Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden skall fåglarna föröka sig.’”
1 Mos 1:21-23

Åker tåg och läser Kupé och kan inte låta bli att garva när jag läser reportaget ”Höstens värstingar — Här är 7 personligheter vi har fått nog av!”.
Twitterbajsare, precis så. En hög av bajsnödiga människor i en klubb för inbördes beundran.

Jag finns där, i utkanten, försöker göra mig fri.

Allas vår Magnus Betnér har skrivit ett intressant inlägg om dagens hetaste ämne, näthatet. Jag gillar att han tar upp media som en stor faktor av problemet. För det om något är ett problem och något som jag ofta funderat på. Har inte ”den tredje stadsmakten” ett ansvar? Sker det mer mord nu för tiden, eller är det tidningarna som skriver om det oftare? Varför hyllas alla dessa deckarserier och actionfilmer som något bra och spännande, när de egentligen förskönar så mycket som är dåligt?

Läs Magnus text och ta er en funderare på vad ni har för förebilder!

För övrigt dök det här bibelcitatet upp i en fråga på Quizkampen här om dagen, och det malde i mitt huvud hela kvällen igår. Även om du inte tror på bibeln så är det ändå tänkvärda ord..

”Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp. Ingen skall söka sitt eget bästa, utan var och en den andres.”
~ 1 Kor 10:23-24.

Det känns som att man inte får vara bitter och klaga, då är man en dålig människa, en sån där som ingen orkar med. Det gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att inte våga säga vad jag känner, att jag är ledsen.

Pappa sa en gång ”Du har så många kompisar”, och det har han rätt i, ändå känner jag mig så ensam. Det är en konstig känsla. Räknar jag vänner som närstående fast än de inte räknar mig som en nära vän och på så sätt blir ledsen när jag inser att; oj, vi var visst inte så bra vänner?

Hela min uppväxt har vi varit gäng. 4 tjejer i låg- och mellanstadiet. Ett gäng på högstadiet. Ett ungdomsgäng i kyrkan. Gänget där jag var (är) äldst. Sen blev vi vuxna och ska förverkliga oss själva, vara självständiga och göra det ”jag” vill hinna uppleva i livet och gängen rinner ut i sanden.

Jag är 29 år och singel. Jag är trött på ensamhet, jag vill uppleva saker tillsammans med människor. Jag vill dela mina upplevelser med vänner jag tycker om. De jag redan har nära. Jag vill känna mig självklar i ett gäng där alla är välkomna.

Jag läser Egoinas krönika i senaste Veckorevyn och inser att jag är dålig på det där med att göra slut. För att jag inte vill göra slut, jag vill ha er kvar i mitt liv och inte glömmas bort.

Egentligen är jag lycklig, men ibland slår tankarna till och då behöver jag berätta det.