Igår, innan jag somnade, gnolade jag ihop ett blogginlägg i huvudet men så idag när jag vaknade så var det som bortblåst. Ja, så där är det ofta med både texter och sysslor, att jag tänker att jag ska ta tag i det när jag vaknar, men sen när jag har tiden varken minns jag eller orkar ta tag i det. Så idag har jag legat i soffan sedan frukost och försökt sticka babyvantar utan framgång. Jag rev upp skiten och försökte börja om, sen var jag tvungen att laga mat, så nu ligger jag här mätt och belåten åtminstone.

”Skriv en lista på alla dina vänner där du rangordnar dem från mest populär till minst. Släng sedan listan och gör aldrig om det igen!”*

Orden från en bok jag läste när jag var yngre har ekat i mitt huvud ett bra tag nu och jag har skjutit på det här inlägget länge, mest för att jag måste erkänna för er vilken hycklare jag är, men också för att vissa blogginlägg vill jag skriva bra och för att få ut orden från min hjärna till en välskriven text tar för mycket kraft och energi och formuleringarna mest bara blir en gegga, men jag vill försöka. Men då jag läst DENNA text så tänkte jag, att nu är det dags för att samla tankarna.

Jag minns tiden i början av mitt Facebook-användande som en spännande tid då jag addade var och varannan person jag kunde komma på, personer från dåtiden, nutiden och även den kommande framtiden (ja, vem har inte skickat vänförfrågningar till intressanta killar i hopp om att de ska bli en del av framtiden?). Genom åren har addandet från min sida svalnat, ja man inser ju att man kanske inte har så stort intresse av att följa vissa människors liv. Gång på gång märker jag hur lätt det är att föra muspekaren till friendsmenyn och bocka av ”Show in newsfeed”.

Men så kommer jag på mig, tänk vad många som kanske har gjort så med mig? Ja, det sårar mig verkligen att tänka på att folk kanske inte bryr sig om mig. Jag menar, jag vill ju verkligen inte vara en jobbig och dryg och ointressant person som folk inte vill ha att göra med. Och ju mer jag tänker på det så kommer jag ju på att responsen på det jag skriver och gör på Facebook svalnat, jag som tänkt att det kanske berott på att folk är mer inaktiva…. Jag vet, man ska inte jaga likes eller kommentarer, men vad är då grejen med sociala medier? Det är väl att ha en social kommunikation? Och om alla slutar läsa det jag skriver, hur ska då en kommunikation kunna kvarstå?

När jag skaffade Instagram ville jag bara att de som stod mig närmast skulle få följa mig, som en motvikt till Facebook där jag ju samlat på mig så många vänner av olika dess slag. Men ju längre tiden gick så märkte jag hur svårt det var att dra en gräns. Var sätter jag en gräns på vem som står mig nära? ”Om den får följa mig så måste ju den också få följa…” blev till ett dilemma jag inte kan lösa.

Jag gör det själv, tar bort vänner, avföljer folk, blockerar folk från mina statusar, men jag mår illa av hela grejen. Det här med sociala medier är ett ”problem” som skapats av oss människor som jag inte tror vi är skapta för, men ack så kul det är!

Hur agerar ni? Är det bara mitt samvete som spökar? Jag är öppen för en dialog här, då jag tycker det här är sjukt intressant och alla mina tankar inte fick plats i detta inlägg.

*Fritt citerat ur mitt minne.

Idag tipsade jag Paula om att se The Big C, jag brukar tipsa om den när folk efterlyser film- eller serietips på Facebook eftersom jag tycker den fått oförtjänt lite uppmärksamhet. En humorserie i lagom långa avsnitt som handlar om Cathy och hennes liv med cancer. Cancer är skit, men Laura Linney gör en grym insats i rollen som Cathy.

I alla fall så upptäckte jag alldeles nyss att första avsnittet i den allra sista säsongen visas på Svt ikväll, vilket sammanträffande! Nu har jag bakat äppelpaj och räknar ner minuterna innan det börjar!

Jag är ju inte den smartaste i världen, men det känns som att det är okej att vara troende i vilken religion man vill, men så fort man tillhör en svensk frikyrka då, då är det helt plötsligt inte okej?

Klockan är 11:54 och jag har precis ätit frukost. Jag vaknade kring kl 10 efter att ha stängt av två alarm och om 1,5h måste jag åka till jobbet för att hinna i tid. Så här ser nästan alla mina dagar ut, och jag känner att jag inte får något gjort för att jag segar så otroligt på morgonen. Det tar minst en timme för mig att vakna till liv, och den tiden spenderar jag i sängen och risken för att få ett återfall och somna om är väldigt stor just där. På dagens to do-list står det att jag ska bära upp saker på vinden, gå en promenad och bära iväg papper till pappersinsamlingen, men nu så här när stressen börjar krypa på så orkar jag inte ens tänka på sånt. Jag vill bara ta det lugnt och lyssna på musik och göra mig i ordning, för än så länge har jag bara pyjamas och jag skulle nog kanske behöva ta en dusch och då måste jag ju fixa håret och sminka mig och välja kläder… Varför sitter jag här och segar? Joooo, men det är ju sååååå skönt i soffan….

När jag tänker på huset som är till salu, och som inte kommer bli mitt, tänker jag på vitmålade trägolv, 60-talskök med sneda överskåp, spretiga pelargoner och en kökssoffa framför fönstret. Jag har också drömt om ett badrum med svartvitt klinkergolv, för att det inte skulle passa i köket, men så i går besökte jag toaletten på Gondolen och fick se ett virrvarr av små färgglada mosaikplattor, och så skulle man ju också kunna ha det..

Åh vad jag önskar få inreda det där huset!